Särk
Närmast kroppen bärs en särk. Den kan sys i linne eller tunt ylle. Den vikingatida särken har en snäv halsringning med ett sprund mitt fram. En lämplig längd är till mitt på vaden. (Hellånga linnesärkar drar upp fukt vid vått väder). Oftast har den långa ärmar, men avslutas strax ovanför handleden. Den vanligaste och enklaste modellen är den som sys med raka stycken och kilar i sidorna. Eura-modellen är också en vanlig modell. Särken är att betrakta som ett underplagg.
Kjortel
Över särken bärs en kjortel i ylle. Kjorteln är hellång, löst sittande och med långa ärmar som är smala nertill vid handleden. Även den har snäv halsringning med ett halssprund. Den kan också ha en rund ringning utan sprund, lagom stor att dra över huvudet. Den enklaste modellen är skuren i raka stycken och med kilar i sidorna. Man gör så stora kilar som man vill ha vidd i kjorteln. Det finns också modeller med ett enkelt tillskuret ärmhål där ärmen ev. har en liten kulle. Även Eura-modellen kan användas. Kjorteln kan bäras som den är eller med andra plagg över.
I Anglo-Saxiska fynd finns även i en del fall kjortlar i linne. Om man väljer linne bör man sy samma modell som kjorteln i ylle, alltså inte en modell som ser ut som en undersärk. Ev ett lite kraftigare linne. Med tanke på att vi inte vet hur vanligt linne var på Gotland under den här tiden så är kjortlar av ylle att föredra.
I Anglo-Saxiska fynd finns även i en del fall kjortlar i linne. Om man väljer linne bör man sy samma modell som kjorteln i ylle, alltså inte en modell som ser ut som en undersärk. Ev ett lite kraftigare linne. Med tanke på att vi inte vet hur vanligt linne var på Gotland under den här tiden så är kjortlar av ylle att föredra.
Peplos
Kvinnodräktens finare överplagg på Gotland under vikingatiden var en peplos. Den består ofta av ett enda tygstycke, som kan vara hopsytt som en tub eller vara öppen i ena sidan, mer eller mindre vid, ha ett nervik eller inte. Tygets varpriktning ligger runt kroppen och tygets bredd går från skuldran till fållen nedtill. Det finns många finska fynd av peplos varför det kan vara en möjlighet att inspireras av. Det finns också rekonstruktioner, där peplos består av två tygstycken och därmed är öppen i båda sidorna, mer eller mindre vid, den kan ha ett nervik eller inte. Peplos hålls samman på axlarna av nålar. I sidorna kan den möjligtvis hållas samman av djurhuvudformade spännen, ett vävt band eller bälte.
Hosor
Kvinnodräktens hosor, sydda strumpor i ylle, är knälånga och hålls på plats med ett band eller snodd nedanför knät.
Ytterplagg
Vid kallare väder kan man vilja ha ytterplagg. Man kan använda lager-på-lager-principen och bära flera lager kjortlar. Kaftan/kappa går att bära över kjorteln. Över peplos kan mantel/sjal bäras. Den kan bestå av ett rektangulärt tygstycke som bärs rakt över axlarna. Den kan vara kvadratisk och då vikas på diagonalen. Manteln eller kaftanen hålls samman mitt på bröstet med ett spänne. På Gotland verkar djurhuvudformade spännen ha varit vanligt, men även ryggknappspännen och ibland ringspännen.
Band & snoddar
Kjortel och peplos kan kantdekoreras med brickvävda band eller flätor/snoddar i ull, silke eller lin. De vendeltida och vikingatida banden är vävda med tunna trådar och är oftast smala. Tänk också på att det är skillnad på arbetskläder och finkläder.
Smycken
Om du rekonstruerar en gotländsk dräkt, använd helst smycken och dräktdetaljer baserade på gotländska fynd. det finns exempelvis att köpa på Historiska fynd.
Hår och huvudbonad
Det är framför allt i kristnade bosättningar som Jorvik och Dublin som huvudbonader för kvinnor
har återfunnits, i form av hättor i ull. Många av kvinnogravarna i 800- och 900-talens Birka
innehåller inga huvudbonader alls. Däremot finns det fynd av hårband som är placerade som en
krona. Banden var brickvävda med metallbrokad. Det finns även sidenfynd under ett band vilket skulle kunna innebära att banden bars för sig själva eller över en sjal. Det finns också förkristna fynd av huvudbonader i form av hårnät av flättekniken språnging/pinnbandsspets. Om man tittar utanför gravfynden och istället studerar avbildningar (exempelvis gotländska
bildstenar) är en återkommande frisyr den så kallade ”valkyrieknuten” - detta för att avbildningarna ofta tolkas som valkyrior. Är det ett långt hår som är knutet runt sig själv? Eller är det en sjal som är knuten? Det finns i alla fall en del avbildningar där det tydligt syns att det är hår och inte tyg. Sammantaget får man intrycket att vad det än är på huvudet är det intrikata uppsättningar. Det finns även gravfynd som tyder på detta även om de är tidigare än vikingatid, exempelvis Adrenkvinnan från Danmark (ca 1400 f.v.t) som hade håret i en snurrad fläta runt huvudet under hårnätet. Ellingkvinnan (Danmark, ca 350-150 f.v.t.) hade även hon en elaborerad flätfrisyr. Här finns tutorials på hur man kan återskapa dessa.
Det gotländska dräktskicket tycks ha likheter med det finska (jfr användningen av peplos). Det kan därför vara av intresse att titta närmare på huvudbonader därifrån. Här är det betydligt vanligare med huvudbonad i gravfynd. Den typiska huvudbonaden i Finland under järnåldern är en så kallad kaarihuntu, som det finns många fynd av. Den består av ett kvadratiskt ylletyg som viks till en triangel och fästs med ett brickvävt band. I den sätts en bit näver för att skapa en upphöjd styv effekt. Det finns även likheter mellan den gotländska dräkten och baltiska (även här användes peplos). Kontakten mellan gotländska vikingar och den baltiska motsvarigheten kuronier är belagd, både i form av stora gotländska fynd i Lettland, och i kuroniska fynd på Gotland. De baltiska huvudbonaderna är ofta rikt utsmyckade, men det finns också exempel på enklare sjalar i linne fästa med brickvävda band. Lin bryts ner snabbt så det kan vara anledning till att det inte finns lika många fynd som ylle.
har återfunnits, i form av hättor i ull. Många av kvinnogravarna i 800- och 900-talens Birka
innehåller inga huvudbonader alls. Däremot finns det fynd av hårband som är placerade som en
krona. Banden var brickvävda med metallbrokad. Det finns även sidenfynd under ett band vilket skulle kunna innebära att banden bars för sig själva eller över en sjal. Det finns också förkristna fynd av huvudbonader i form av hårnät av flättekniken språnging/pinnbandsspets. Om man tittar utanför gravfynden och istället studerar avbildningar (exempelvis gotländska
bildstenar) är en återkommande frisyr den så kallade ”valkyrieknuten” - detta för att avbildningarna ofta tolkas som valkyrior. Är det ett långt hår som är knutet runt sig själv? Eller är det en sjal som är knuten? Det finns i alla fall en del avbildningar där det tydligt syns att det är hår och inte tyg. Sammantaget får man intrycket att vad det än är på huvudet är det intrikata uppsättningar. Det finns även gravfynd som tyder på detta även om de är tidigare än vikingatid, exempelvis Adrenkvinnan från Danmark (ca 1400 f.v.t) som hade håret i en snurrad fläta runt huvudet under hårnätet. Ellingkvinnan (Danmark, ca 350-150 f.v.t.) hade även hon en elaborerad flätfrisyr. Här finns tutorials på hur man kan återskapa dessa.
Det gotländska dräktskicket tycks ha likheter med det finska (jfr användningen av peplos). Det kan därför vara av intresse att titta närmare på huvudbonader därifrån. Här är det betydligt vanligare med huvudbonad i gravfynd. Den typiska huvudbonaden i Finland under järnåldern är en så kallad kaarihuntu, som det finns många fynd av. Den består av ett kvadratiskt ylletyg som viks till en triangel och fästs med ett brickvävt band. I den sätts en bit näver för att skapa en upphöjd styv effekt. Det finns även likheter mellan den gotländska dräkten och baltiska (även här användes peplos). Kontakten mellan gotländska vikingar och den baltiska motsvarigheten kuronier är belagd, både i form av stora gotländska fynd i Lettland, och i kuroniska fynd på Gotland. De baltiska huvudbonaderna är ofta rikt utsmyckade, men det finns också exempel på enklare sjalar i linne fästa med brickvävda band. Lin bryts ner snabbt så det kan vara anledning till att det inte finns lika många fynd som ylle.
Skor
Använd vikingatida remkängor, exempelvis baserade på fynden i Oseberg eller Hedeby.